Augusti

Det var den 28 augusti 2013 som jag tog mitt pick och pack och gav mig ut på min livs resa. Jag kommer ihåg hur nervös jag kände mig efter att jag hade gått igenom säkerhetskontrollen på Arlanda, när jag stod där ensam inne på terminal 2 förstod jag verkligen att det var då mitt utbytesår började påriktigt. 
 
Men innan utbytesåret började så spenderade vi några dagar i NYC där vi fick lite tips från Explorius personalen om hur vi skulle vara och vad vi skulle göra för att få ett sånt lyckad år som möjligt. Vi fick ju såklart också se och bli guidade i The City that never sleeps. New York är verkligen en mysig stad, ja bra nattliv har det säkert men när man är 17år så är det svårt att ta del av det eftersom att det är 21års gräns på de flesta ställena. Men att vandra omkring i Soho, köpa en 1 Dollar slice pizza och sen gå runt i Central Park, det är mysigt det, och jag saknar det. Måste ta och samla ihop pengar så att jag kan ta och åka tillbaka till NYC och förhoppningsvis så kan jag då ta del av mer av vad den staden har att erbjuda.
 
Sen den sista augusti var det dags att bege sig iväg från denna stad för att åka till Michigan. Om jag var nervös på Arlanda så var det ingenting mot hur jag kände på planet till Michigan. Kommer ihåg att personalen på flygplatsen i New York var så otrevliga, jag hoppas att det bara var för att de inte var morgonmänniskor, klockan var trots allt bara lite över 5 på morgonen. Jag hade ett connection flight i Detroit till Lansing, gud vad nervös jag var då, kändes som att jag skulle spy upp mina inälvor samtidigt som jag skulle bajsa på mig. Det blev inte bättre när jag satte mig på det lilla ynkliga flygplanet som kändes som att det skulle gå sönder vilken minut som helst. Det var även nåt fel med flyget (blev ju inte precis lugnare av det) så vi var fast i planet i nästan en timma, det var en väldigt varm dag så att sitta fast i ett plan där AC:en inte fungerade var allt annat än skönt. Det är nu jag ska skriva att men när planet startade så var allt frid och fröjd, men nej så var det inte, det var faktist den läskigaste flygningen jag har varit med om. Hela flyget skakade under hela flygningen, som tur var så var det en kort flygning, bara 20 minuter och jag sitter ju och skriver det här nu två år senare, så jag överlevde ju den flygningen i alla fall. Jag tror faktiskt att det hade mest att göra med att jag var så sjukt nervös över att resa själv och träffa min värdfamilj, och då blev liksom allt mycket värre än vad det var, men just då när jag satt i flyget så trodde jag på riktigt att jag skulle. Nejnej jag försöker inte alls skrämma upp de som funderar på att åka iväg på ett utbytesår, I´m just telling the truth.
 
Den där spy- och bajsa på sig känslan försvann inte när det var dags att träffa min värdfamilj som väntade på flygplatsen i Lansing. Jag gick in på toan ställde mig vid spegeln och frågade mig själv "jaha vad gör jag nu, hur ska jag säga hej till dem? ska jag skaka hand och säga hej det är jag som är Johanna, eller ska jag gå fram och ge alla en kram, vad fan ska jag göra??!!". Ja det var mer eller mindre det jag sa till mig själv, sen gick jag ner för en trappa där de väntade, jag var fortfarande omedveten om hur jag skulle hälsa på dem, va väl också lite orolig att min hälsning skulle vara att jag skulle spy ut mina inälvor istället för att lyckas få fram ordet "Hello!", ja så nervös var jag. Men när jag väl kom fram till dem så försvann all nervositet, allt went natural. For your information, jag gav alla en kram när jag sa hej, och det var ett bra val.
 
 
 
Taggar: USA, resor, tankar, utbytesstudent;

Kommentera inlägget här :