Cross Country

När jag skrev det här inlägget så var det inte bara bilder utan även en text, men den försvann på något mystiskt vis. När jag skrev det så hade jag precis sprungit mitt sista Cross Country race, sista meetet i min karriär som Cross Country springare. Jag var inte säker om jag ens skulle springa, min fot gjorde så sjukt ont, knät värkte och jag höll på att bli sjuk, kändes som att jag skulle spy vilken minut som helst. Men jag bestämde mig för att testa, det var trots allt sista racet någonsin med East Lansing High School, as one of the Trojans. Dagen var väl inte den mysigaste att springa i, kallt som attans, hagelsnö, och det är meningen att vi ska springa i shorts och linne. Hell to the No sa jag, hade springtights och en långärmad T-shirt under uniformen. Även att det var sjukt jobbigt och jag kände vid flera tillfällen att jag bara ville stanna, men då peppade jag mig själv, tänkte positiva tankar och hur bra jag faktiskt och att det här är sista racet, ge allt eller inget. Jajamän mentalträning är en godvän från mig. Banan var så vacker, så bara det gjorde det värt att springa, vi sprang bredvid en å och vattnet var helt spegelblankt, tyvärr har jag inga bilder från det. Fick inget nytt PR, men den här banan var mycket tuffare än de andra jag har sprungit i, slutade på 26 någonting, inte jättedåligt men inte jättebra. Så en summering av den här nya erfarenheten, jag kan inte påstå att jag gillade det hela tiden, för det var jobbigt och jag är lat, och det är ganska enformigt och jag gillar inte när det inte är någon variation i livet. Men jag är så glad att jag testade på det, det har ju hjälpt mig att inte gå upp allt för mycket i vikt... Cross Country har varit en bra erfarenhet för mig, även att jag inte ser mig själv som en snabb löpare än, så har jag utvecklas så mycket. Mitt första race här sprang jag på 28 minuter någonting och kunde inte ens springa 5 kilometer utan att stanna, och nu är mitt PR 25,38. Jag klarade inte mitt mål att springa 5K under 25 minuter men jag är en bit på vägen och någon gång i framtiden ska jag klara det. Det känns faktiskt lite tråkigt att säsongen är över, för de sista veckorna började jag gilla det så mycket, och under en av veckorna kunde jag inte springa för att det gjorde för ont i min fot. Nu är det även skönare väder att springa i, inte 30+ och gassande sol, men även att säsongen är över så betyder inte det att jag kommer sluta springa. Några sista ord, eller kort summering för er som inte orkar läsa, jag är så glad och nöjd att jag testade på Cross Country och jag har fått så många nya meriter till framtiden för att bli en bättre löpare.

Taggar: USA, utbytesstudent;

Kommentera inlägget här :